12 januari 2018

Nikki 1 år!

I tisdags fyllde Nikita, alias Lillikita/Nikki ett helt år - harre vad tiden går! Hon är en förvånansvärt lugn och snäll bebis, gnäller sällan i onödan. Hon kan gå och har börjat ljuda ganska mycket sista tiden. Trots ett blåsljud på hjärtat är hon pigg som en mört och äter som en häst.

Lilla Nikki - den största överraskningen. Vi hade pga min ålder och allmän svår "fertilitet" räknat bort henne helt. Ett fjärde barn var aldrig aktuellt så vi blev riktigt förvånade (och nervösa!) när det visade sig att hon fanns på lager. Än kunde jag tydligen, min fertilitet verkar gå i intervaller om två och två 😂

Hela tiden låg hon fel, hon låg tvärsöver i magen och vägrade fixera sig åt nåt håll. Det blev tal om vändningsförsök men då hon bara snurrade runt planlöst var det ingen mening. Den 9 januari 2017 var hon beräknad och jag fick tid samma dag för bm-kontroll och lägesposition kl 15. Det var den enda dagen jag förövrigt hade vart pigg nog och tom tagit mig ut och åkt pulka med barnen.

Hursom, döm om vår förvåning - hon var fortfarande ofixerad och i tvärläge men jag hade öppnat mig 6 cm och hade buktande hinnblåsa?! Läget blev akut!

Nog för jag hade haft lite molvärk i ryggen, men det hade jag haft i ett halvår så jag trodde verkligen inte att nåt var på G. Anledningen till akutläge var pga ett tvärläge kan leda till navelsträngsprolaps,dvs ett livshotande tillstånd för bebis då syretillförseln stryps. Nu höll dessutom vattnet på att gå närsomhelst och det är då det blir riktigt farligt.

Hursom jag fick ringa Baby & vi hastade av barnen. Kändes jättekonstigt att bara dra iväg sådär, men i samma veva vi lämnat barnen så kom första värken, kl var kanske 16.30. Vi var framme i Sunderbyn runt 17,30 och fick, efter ett konstigt uske-mottagande, ett rum. De kollade läget och skulle kolla om vi skulle få vara kvar?! Det var som trögt, men plötsligt kom värkarna igång och jag skrek efter lustgas. Precis som med Lillivi hade jag gått med trasig rygg i ett halvår så jag begärde sterila kvaddlar igen för att överleva förlossningen - det enda tillsammans med lustgas jag kan tänka mig, bedövning är inget för mig.

Efter helvetets alla plågor och med en superbarnmorska från Vilhelmina (Magda) så kom Lillikita strax fler kl. 20 - en snabb och bra förlossning!

Sen åkte jag till helvetet, men hade tack & lov returbiljett tillbaka. Moderkakan kom inte ut, hände med Juni också, så de gav mig två cytotec under tungan. Vet inte vad som hände sen, men fick nån sjuk effekt. Drabbades av en sån hård frossa att jag trodde min kropp slets itu, höll på att ramla av bordet flera gånger. Jag fick en extrem dödsångest, jag kände hur livet rann ur mig och jag förstod att jag skulle dö där och då. Nästan värst var att ingen i rummet "brydde" sig, jag låg i min värld döende och alla andras liv gick bara vidare. Jag var så otroligt rädd och minns att jag tittade på lillflickan i Babys famn medan jag insåg att det var första och sista gången jag skulle få se henne.Nej usch, det var ett trauma faktiskt! Det värsta höll nog i sig i 45-60 minuter, sen började frossan lätta och jag insåg att jag nog ändå inte skulle dö. Detta är nog bland det värsta jag varit med om och jag kommer ALDRIG att ta cytotec igen. Aldrig.

Sen till det roliga, det som jag stört mig mkt på, det är eftervården! Inget ont om sjukhuset, det här gäller de flesta BB i Sverige utom kanske Lycksele som är fantastiskt - de har ju mindre mödrar där.

Jag har precis haft den värsta dödsångesten (trauma), har fortfarande frossa och har genomgått en mkt smärtsam och tröttsam förlossning. Sista tiden i graviditeten kan man knappt sova eller andas så man är redan utslut innan man ska föda.

Ändå får jag ställa mig upp och stappla till BB-avdelningen, jag är sjukt yr och dålig och är helt nerblodad. Får en säng och då kommer nån och ger tusen timmar info om bebisar till en fyrbarnsmamma. Jag var så trött att jag inte ens orkade säga emot. Det enda jag behövde var sömn, frossan och yrseln höll på ta död på mig, jag var väldigt påverkad. 

Hursom, då får inte Baby stanna på avdelningen fast det bara var jag och två tomma sängar i rummet. Tack och hej, han fick fara och sova på det fina hotellet på sjukhuset! Själv hade jag en bebis som inte ville sova alls utan var sjukt missnöjd hela natten, kl. 05.30 fick jag äntligen sova då hon hållt mig vaken konstant. Trodde jag skulle självdö när personalen väckte mig för frukost 07.00 med en sån här torr färdiginpackad polarklämma (samma som kvällen innan) och alldeles för stark saft. Kl 09 dök Baby upp efter en god natts sömn på fint hotell och lyxig hotellfrukost. Själv hade jag sovit en timme och vaknade med samma blodiga rock som jag lagt mig i.

Vad händer egentligen? Självklart ska väl mannen kunna hjälpa till! Det spelar ingen roll hur trötta de är, jag kan lova att vi kvinnor som faktiskt gjort jobbet är 20 ggr tröttare! Jag är den som borde fått sova ut och käka hotellfrukost, en dusch hade inte skadat heller. Jag var inte ens hundra i huvudet, jag var totalt medicinpåverkad.

Fy på Sverige där - vi måste låta männen få vara kvar om de vill, nånstans måste de ju gå att stoppa - vi kvinnor måste få vila några timmar, det är väl inte mycket begärt?

Inga kommentarer: