30 april 2015

Målare J. Högdahl.

Ja, då var det fortsättning på projekt måla huset. Vi har börjat ta tag i uterummet då tempen är helt målar-ok där och vi vill inte somra till det där innan vi fixat fasaden och golvet.
Problemet är bara klängbebisen som aldrig sover. Har man tur så kan hon sova  två timmar sammanlagt mellan 05.30-19.30 & hon sover aldrig i en stillastående vagn om hon ens överhuvudtaget somnat under våra timslånga promenader.

Hon behöver tydligen ingen sömn och det försvårar mina tillfällen att gå ut och måla minst sagt. Nåväl, till helgen hade vi tänkt bli klara!  
Är så fruktansvärt skönt att slippa denna vita husfärg, hur kan man frivilligt måla vitt!? Ni fattar inte hur smutsgrannt det är!

23 april 2015

Klängrankan.

Lillivi är i en klängperiod, jag kan inte lägga bort henne en sekund ens utan att hon börjar gråta. De här utvecklingsfaserna kan ju vara en pain in the mama-ass faktiskt.
Vi som var så glada över att det var första donnan som tog napp kan nu meddela att de glädjedagarna är över - hon bara slutade med det putsväck.

På bilden ser hon ok ut men hon var riktigt skitarg faktiskt och förstörde min mama-bootcamp-träff. Inga övningar gick att genomföra överhuvudtaget men shaken fick jag ner iaf. Beach 2016 siktar jag på så det finns hopp för den late!

16 april 2015

Trasiga människor.

Äntligen har jag börjat läsa böcker igen, jag älskar ju faktiskt att läsa och saknar ibland att det aldrig finns tid för sånt längre.
Nyss matade jag igenom "Rövardotter" (av & med Jackie Ferm) och "När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var" (Jessica Andersson). Rent spontant kunde jag önskat att Jessica dragit ner på rubriken lite.

Båda handlar om trasiga barndomsår, egentligen ganska lika fast med två olika sorts personligheter. Jackie är mer utåt, Jessica mer inåt. Rövardotter är mer underhållande helt klart om man nu kan tycka så om dessa hemska barndomsöden.

När man läst klart dessa böcker reflekterar man plötsligt över att det finns massor av barn överallt som har det såhär jävla illa hemma. I hemlighet, såna som bara lider men aldrig törs berätta för någon. Sånt får mig att må illa och jag som annars är ganska självkritisk känner mig plötsligt som en perfekt mamma; det finns alltid fem mål mat om dagen, rena kläder, kärlek med massa kramar, tydliga gränser och nyktra och ständigt närvarande föräldrar. 

Jag är nog inte så dålig ändå.