25 september 2014

Misfits! (serien)

Ja, då vi haft serietorka i väntan på nya säsonger & nedlagda serier så har vi verkligen letat runt överallt för att hitta nåt vettigt att se. Av en händelse testade vi att se Misfits som det finns fem säsonger av på Netflix.

Jag var väldigt skeptisk. Konceptet (människor som får superkrafter) är ju sjukt uttjatat & jag gillar inte heller såna här "ungdomsserier". Dessutom var den brittisk, det enda jag är lika misstänksam emot som franska filmer.

Well, alltså, den är grymt sevärd! Vi är bara på andra säsongen (det är väldigt korta säsonger dock) men alltså, det är något som gör att man fastnar. Fastän man tror att konceptet är utnött så känns det fräscht, det görs på ett helt annorlunda sätt. Karaktärerna är king & jag har aldrig skrattat så mycket åt en serie förr tror jag som jag gjort åt denna. Det är ändå inte en renodlad komedi, för det är inget heller jag brukar följa.

Nej, ge Misfits en chans!

24 september 2014

Stugsista och sjukförsta.

I lördags var vi och gjorde stugsista i Kluten. Vi skulle bland annat elda och kapa upp tre gigantiska tallar som vi rivit förutom standardsaker som att stänga av vatten/el/badtunna etc.

Jag hoppade in och eldade med Erika, ganska fort insåg vi, kända för vårt goda tålamod, att det hände för lite. "Det här går ju för sakta!" ropade vi och Erika styrde upp en brasa till några meter därifrån. Alternativet att göra en enda stor brasa fanns icket då vi saknade säkerhetsprylar om det skulle gå åt skogen.

Resultatet blev två perfekt stora brasor men det negativa blev att när man stod där mittemellan och kastade på virke så dog man av värmeslag. Erika eldade upp lite av luggen och mitt ansikte kändes ganska svidigt när jag kom hem.

Klara blev vi iaf, förutom en tall vi spar till senare. Ea och Kapen åkte hem till Umeå och drack proteindrinkar, tränade på gym, åt tapas och körde vinprovning. Vi åkte hem till Piteå och beställde pizza, åt ostkrokar, spelade PS3 (Resistance), såg serier och slocknade likt småbarn runt midnatt.

På måndag kände jag mig ganska krasslig, men gick till jobbet ändå. Gick över förväntan på förmiddagen, men eftermiddag blev jobbig. Har dragits med en förkylning länge nu som mest innefattat eldögon och huvudvärk, men nu satte den sig till slut på halsen och det var bara att säga adjö till stämbanden.

Så, röstlös och med svullen blodhals stannade jag hemma tisdag samt idag, ligger i valet och kvalet om imorgon. Alltså, jag vill verkligen och kan väl jobba, men som det känns nu kommer det bli skitjobbigt då jag fortfarande inte är ok i halsen. När jag blivit såhär röstlös så blir jag dessutom dubbelt mer andfådd än vad jag redan var innan, så jag vet inte hur det ska gå. Juni var hemma fyra dagar förra veckan med exakt samma symptom, men det lyckades vi lösa då jag bara jobbade kvällar.

Med andra ord är det de där med smittorisken också, vill ju inte smitta gamlingarna.

Åh,vilka ilandsbeslut! Jag hatar verkligen att gå hemma.

09 september 2014

Att kunna säga nej.

...har aldrig vart min grej.

Under arton dagar så jobbar jag sexton av dessa och har bara haft två dagar ledigt. Den ena lediga dagen var i söndags och den andra lediga dagen är nu på lördag. Enbart två av dessa sexton dagar har varit femtimmars, de övriga har varit på 8-11 timmar.

Det var kris i söndags och jag blev tillfrågad. Jag hade verkligen ingen lust (och absolut noll ork och motivation) och dessutom skulle det bli femton dagar på raken om jag sa ja.

Dock sa jag mitt vanliga svar när jag inte alls vill; "ABSOLUT HELST INTE."

Med andra ord, vill ingen annan så gör jag det men jag varken kan,vill eller orkar. TACK OCH LOV så kunde den sista på listan så jag slapp. Annars brukar mina bestämda nej alltid sluta med att det blir ett ja.

Alltså, varför kan jag aldrig säga nej?! Det är absolut bra att jag är ambitiös och inte lat, men allvarligt, jag är tjock, andfådd och mycket tröttare än normalt. Under den här hårda arbetsperioden har jag dessutom börjat känna av fogarna ganska mycket också så jag klarar inte att gå längre sträckor riktigt, jag börjar få ganska ont.

MEN jag ligger ganska nära att bli inlasad  och jag hoppas verkligen att jag fixar dagarna innan det börjar bli alltför tufft. Det är på det berömda håret och jag är redan i vecka 23 så jag har inte råd att neka en enda dag.

Ni får hålla tummarna!