07 juni 2011

Stressig & sur måndag.

Idag for vi på Barnens dag på Pingstkyrkan. Vi såg lite sång & dans om Jesus, men när ungdomspastorn skulle snacka så kände vi att det var läge att dra - någon måtta fick det vara på det kristliga kalaset!

Efter att ha stegat runt där & snackat med några kändisar så drog vi hem & sen har jag storstädat hela huset, tvättat/hängt/packat in tiotusen tvättar (& tiotusen igår), hållt någolunda koll på ungarna, planerat, skrivit manualer/kom-ihåg/handlings-listor, bärt pellets etc.. Jag har tammefan gått på knäna i ett & satte mig nog inte förrän klockan var runt 22.30 tror jag. Då har jag ändå massa kvar att göra imorgon innan vi kan dra iväg. Att säga att mitt humör är på topp är att överdriva, snarare väldigt dåligt just nu & jag har fräst fler än en gång till övriga familjemedlemmar tyvärr.

Kitty rår ju inte för att hon matvägrar & därför testar mitt tålamod till max när hon slänger gröt på väggarna där jag just skrubbat golvet på knä. Hon rår ju heller inte för att hon är en bebis som äter, river & stökar i allt vilket gör att jag en gång i minuten måste släppa allt jag gör för att springa efter henne.

Juni rår ju inte för nånting heller, hon är bara gullig som ibland råkar komma med lite för mycket frågor vid alldeles fel tillfällen. Hon rår ju inte för alla saker hon vill ha fixade som just då tyvärr inte känns så mycket prio hos mig, hon kan ju omöjligt förstå allting som just nu faktiskt är viktigare - de där sakerna jag faktiskt gör bara för att hon & hennes syster ska ha det bra den här veckan som vi kommer att vara borta.

...& så har vi då Baby, han rår ju faktiskt inte för det här ryggskottshelvetet han råkat ut för. Han rår ju inte för att han inte kan hjälpa till med barnen, städet, tvätten, pelletsen m.m. Han är ju faktiskt den som har ont, inte jag. Det är ju egentligen han som ska klaga & inte jag.

MEN, återigen - det är bara ett sånt förbannat dåligt tillfälle att bli invalid!

Nu är klockan 00.40 & nu är jag helt enkelt för trött för att ens orka göra något för mig själv. Jag har inte packat en pinal för resan, jag har inte hunnit duscha, jag har inte hunnit känna peppet. Det jag känner just nu är enbart stress för allt som jag måste hinna imorgon. Jag ska hinna handla, åka till optikern, gå på bolaget. Jag måste städa ur bilarna, leta åt barnens grejer som mormor annars inte hittar, tömma poolen, posta paket. Jag måste packa in packning i bilen (tält, luftmadrass & allt annat jag inte ens vet vars det ligger) & packa åt mig själv. Nånstans i denna stressiga dag så ska jag hinna göra både lunch & middag & ännu nånstans denna dag så ska jag försöka få kvalitetstid med flickorna innan jag åker. Det är en svår ekvation att få ihop känner jag.

Jag vill återigen ge en elogé till alla ensamstående föräldrar som alltid är själva. Jag saknar verkligen att vara två, att vara själv & styra upp precis allting är fan ingen hit.

Jag säger som Erika; just nu känner jag bara för att komma på tåget & öppna en öl & känna "jag klarade det, vi är på väg, allting löser sig"

För att komma dit så börjar jag med att gå & lägga mig.

1 kommentar:

Ewa sa...

Fasen att du inte lämnade smågodingarna (barnen) hos mig ett tag igår. Då hinner man ju så mycket mer. Ja, ja, too late. Nu hoppas jag allt ordnar sig och så får ni ha det så jättekul när ni far. Kramar!