29 april 2011

Ett monstrum har flyttat in.

Jag trodde att jag redan sett vad 3-årstrots var. Jag hade fel, väldigt fel. Jag har inte förstått nånting förrän nu.

Junilicious är helt personlighetsförändrad, det har kommit nu bara den senaste veckan. Hon kliver upp som ett åskmoln, spenderar dagen som ett åskmoln med några få ljuspunkter & lägger sig som ett åskmoln. Den glada & pratiga flickan är nu antingen vansinnigt arg, anmärkningsvärt tyst eller bara trotsig & bråkig. Hon är helt okontaktbar i sin ilska men när jag en gång fick kontakt så sa hon "Jag känner mig bara bråkig, jag är  så arg!" Jag blev ju tvungen att skratta & sa "Jag förstår att du känner dig arg, det bara är så ibland, men kan vi inte försöka tänka på nåt roligt istället så kanske du känner dig lite mindre arg iaf?" Sen hade vi faktiskt några timmar där vi hade det trevligt tillsammans.

Jag sliter mitt hår i frustration ibland, det är aldrig rätt! Vad man än gör så är det fel, allting blir en anledning till att bråka. Igår satt hon på toa & skrek konstant i en halvtimme för att hon var arg på något hon själv hittat på, försökte jag prata om något annat för att vilseleda så blev hon bara ännu argare. Hon är blöjfri på dagarna & sköter det jättebra men har börjat trotsa med att bara sätta sig ner & kissa på en matta & sedan inte ens bry sig om det, vår stackars rya har haft det tufft den här veckan kan jag säga.

Dagmamman var dock föstående & tröstade mig bra "Det där är ingen fara, det där går över när de är ungefär 20 år!"

17 år kvar då. Under den tiden det skall vi även avverka PMS & övriga tjejhormoner x3 här i huset, jag antar att Baby kommer att få det han gör framöver.

Saxat från Psykologiguiden: " Extra krävande barn
En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd. Föräldrar till extra krävande barn kan få tankar om att barnet kan vara ett så kallat bokstavsbarn. Men barn som är jobbiga hemma och snälla borta har inte någon störning."

Utan att hypa mitt barn för mycket, men jag har alltid fått höra av människor att Juni är tidig i utvecklingen & generellt har lärt sig saker tidigare än de flesta, det ska jag ju inte behöva skämmas över att säga att så är fallet. Dessutom är hon rabiat mer eller mindre konstant hemma fast på dagis är hon som vanligt. Jag får alltså inställa mig på "kaos & förtvivlan" framöver. Barnfria dagar på SRF kommer att behövas vill jag lova för att klara av sommaren!

2 kommentarer:

Linda sa...

Jag har också hört/läst att ffa extrakreativa och begåvade barn kan bli extrema i trotsåldern.

Vi har haft våra slängar men det har hållit på i typ två veckor och sen har det ebbat ut (men så skulle jag kalla Fisan "normalkreativ" och "normalbegåvad" även om vi ofta får höra att hon är lite lillgammal till sättet). Visst kan hon explodera men nu har vi alla lärt oss att hantera det mesta. Vi vet vad som är viktigt för henne och anpassar oss i en rimlig mån (så att hon känner att vi respekterar henne och tar henne på allvar) och när det bara handlar om att hon inte får det hon vill när hon vill får hon skrika av sig. :-D

När alla inblandade har lärt sig att hantera/tyda utbrotten blir det lättare! Inte nödvändigtvis lugnare, men lättare. :-D

(Men ja, stackars maken, att leva i ett hushåll med tre tjejer... ojojoj. :-D)

Hanna sa...

Ja, jag ska försöka göra som ni. Jag har ju nu iaf börjat förstå när det håller på att barka iväg & kan väl till en del avstyra många fighter med lite tålamod. Helt klart har du rätt i att man måste respektera dem & framförallt lyssna på dem, ofta har de ju nåt att säga faktiskt.

Jag har exempelvis märkt det här med att "val" är väldigt viktigt. Vad hon ska äta, ha för kläder, vad hon ska göra osv. Givetvis har ju klart för mig vad JAG vill att det ska vara men nu har jag lärt mig att komma med mina bestämmelser på det viset att hon tror att hon ändå bestämmer. "Vill du ha den eller den?" är en klassiker vi använder till allt nuförtiden & det brukar hjälpa mot en del.

Jag hoppas att det här också bara håller i sig några veckor i stöten på man hinner andas därimellan. Det tar verkligen på krafterna att bråka så ofta, det är ju inte roligt för någon.

Pust! Hur skall man överleva tills de blir myndiga undrar man ibland ;)