25 januari 2011

30 dagar - dag 4.

Vad jag åt idag kändes förbannat B att skriva om så jag byter ämne.

Att bli mamma var för mig aldrig en självklarhet, jag har aldrig haft det som ett mål i livet. Jag hade fullt upp med att leva livet, att ha barn kändes som en begränsning & låg långt fram i planerna. Jag har aldrig varit speciellt barnkär men jag antar att det beror på att jag är ensambarn själv & helt enkelt inte haft så mycket med barn att göra, jag kände mig alltid konstlad & lite besvärad kring kids.

Dock träffade jag Baby & som ni vet sedan tidigare så visste jag direkt att det var mannen i mitt liv. Det dröjde inte länge förrän jag för första gången kände att "...en miniBaby skulle nog vara trevligt..."Efter bara nåt halvår tillsammans så slutade jag med p-piller & 1.5 år senare blev jag gravid med Juni. Eftersom det faktiskt dröjt längre än vad jag trott så hade jag vid det här laget blivit riktigt sugen på barn.

Sedan Juni föddes så omvärderades precis allting i mitt liv. Visst var/är det tufft ofta, ja nästan varje dag, men när första året gått så konstaterade vi ändå "Var det inte svårare än såhär?". Direkt efter Junis födsel så visste jag att jag ville ha en till tätt inpå & så blev det.

Även om jag inte är den som bakar kakor & leker hela dagarna så är jag nöjd med mig själv, jag kommer att vara rolig på andra sätt - de kommer att få följa med på resor, konserter & sånt istället. Jag är inte en perfekt mamma, men jag är god nog, jag gör allt för mina barn så gott jag räcker till. Det finns stunder då jag vill kasta ungarna genom fönstret & skrika håll käften, men de stunder då vi bara skrattar, myser & tar in intryck tillsammans är så mycket värda att de konflikter man haft under dagarna försvinner direkt.

Att få se ett barn utvecklas är det coolaste jag varit med om, varje dag är en gåva & varje dag ger mig något nytt att fascineras av. Det är inte en dans på rosor, men idag kan jag aldrig förstå vad jag skulle gjort utan dem, livet skulle kännas meningslöst. Varje natt innan jag lägger mig så smyger jag in till dem & ger dem en godnattpuss, jag kan bara inte låta bli.

Jag är noga med att sätta tydliga gränser eftersom vi tror att ett konsekvent & rättvist sätt är det bästa. Det börjar med att de får somna själva vid 4-5 månader & sedan fortsätter vi vår uppfostran med att ett nej alltid är ett nej, i annat fall får man ett ja direkt. Det ska inte löna sig att tjata hos oss & vardagshyfs tycker vi också är viktigt (t.ex. en sån självklarhet som att säga tack när man får något etc) Jag vill försöka undvika "snorungar" i det längsta.

Min ambition är att jag ska fostra mina flickor till självständiga & självsäkra tjejer som är trygga i sig själva men samtidigt kan ge omtanke till andra. Hur jag lyckas kan bara framtiden avgöra men jag försöker göra mitt bästa genom att själv försöka föregå med gott exempel.

Att bli mamma gjorde mig till en bättre människa, får man säga den klassikern? Jag gör det.

2 kommentarer:

Gudrun sa...

Du var bra nog redan innan tjejerna dök upp, helt enkelt perfekt.Men allt som är bra kan väl också bli bättre. Kram på dej.

Hanna sa...

Tack bästa Gudrun, du är för snäll! Vi kramar dig allihopa <3