01 juli 2010

Jag är trött. (långt)

Ja, igår var vi iväg till Umeå en snabbis för ultraljudet på Minis höfter. Av någon anledning var jag inte beredd på att det skulle visa på något fel, men båda höfterna var instabila vilket betyder att hon fick en Von Rosingskena på sig.

Skenan skall sitta på ca 7 veckor, sen görs det röntgen & förhoppningsvis ser allt bra ut då, i värsta fall får man en ny & får fortsätta. Skenan får aldrig tas av hemma så att hon kommer att ha den dygnet runt dessa veckor. Detta innebär att minis höfter blir helt bra, men även som jag tidigare nämnt, att jag måste åka till Umeå (ca 50 mil tur&retur) varje onsdag dessa veckor för att ta av skenan & bada henne i typ en halvtimme. Sen tillkommer förstås en massa återbesök men med längre mellanrum & förhoppningsvis slipper hon att ha skenan längre. Detta innebär också att hon måste ha jättestora kläder så själva skenan ryms, allmänt bök vid daglig vård & framförallt en hel del förlorad "närhet".

Hela besöket kan sammanfattas i stress.. Vi kom in på ultraljudet & det tog typ 2 minuter, det enda de sa var "Hon är instabil på båda höfterna, behandling måste påbörjas direkt! NÄSTA!". Jaha? Kastades vidare till ortopeden & det första hon sa var "Lägg flickan här på bordet så ska jag visa". Jag la dit lillan & ortopeden satte på 30 sekunder på lillan en stor ful plastskena & sen sa hon typ "Den här får ni aldrig ta loss nu". Jag hamnade i nån smärre chock, det är ju ingen stor grej, men jag fattade aldrig att den skulle på DIREKT. Jag hade velat ge henne en "sista"riktig myskram för de kommande lite tuffa veckorna, men det hann jag aldrig göra & mina ögon tårades lite. För det är ju det med den här plastgrunkan, den tar bort en hel del av närheten på nåt sätt & det känns....sorgligt. Med en liten bebis vill man mysa, speciellt när de är små, men det blir inte riktigt på samma sätt nu. Jag kan inte hålla henne hur jag vill för hon är ju rätt orörlig nu.
Sen skulle vi få träffa doktorn. Jag kom in in doktorsrummet & hann bara sätta mig ner då jag fick ett A4 med lite allmän info & ett telefonnummer (som idag visade sig vara ur bruk). Jag hann bara ta den i min hand & sen var det "Har du några frågor?!" Öh..."NÄSTA!" Sen var vi klara & det tog max 1 timme hela rännandet & väntandet på lassa.
Jag som varit stressad till max & åkt runt hela tiden dessa dryga 2 veckor hamnade i en liten chock får jag lov att erkänna. När vi kom hem så började då eländet, från kvällen till imorse så har hon konstant vrålat som en rabiat. Jag har aldrig hört ett barn skrika så högt & hjärtskärande så frekvent & ingenting vi gjorde fungerade. Jag matade, matade & matade, tröstade, gungade, snuttade, myste - ja, vi gjorde allt. Hon bara skrek & skrek & skrek & skrek & till slut började även mina tårar rinna, jag var så trött, deprimerad & allmänt LESS. Inte på mini, men på allt skit runtomkring.

Kontaktade ortopeden som sa att det "omöjligt" kunde vara skenan som på nåt sätt gjort att min dotter vrålat i 12 timmar i sträck. Hon sa däremot att det var mycket vanligt att mödrarna till dessa barn blev otroligt stressade när skenan las på vilket gjorde att mjölken kunde sina & att lillan aldrig blev mätt. Alternativt kolik.

Jag vet inte vad jag ska tro, men jag får väl välja att tro på henne. Jag tror mig känna att jag har mycket mindre mjölk nu så det kan säkert stämma, men hallå, om det nu var så otroligt vanligt kan de väl ha berättat det när vi var där så jag kunde förberett mig? Irritation!
Dessutom äter jag ju två sorters antibiotika så det gör ju också att hon kan ha problem, kanske är det kolik, jag vet inte. Har iaf köpt mjölkersättning nu & ta i trä, hon slukade både flaska & ersättning vilket är något Juni aldrig gjorde. Ska försöka byta ut några mål mot ersättning alltså så hon kanske får i sig tillräckligt & så ska jag hämta hem min pump så jag får "underhålla" brösten de målen istället & kanske få bättre produktion igen om den nu är dålig. Får se hur det går under helgen, slutar med medicinen på söndag också så då får vi se om det går till sig när mjöken är helt "ren".

Så, en liten depp har jag hamnat i, men det har varit så himla mycket hela tiden. En sjukt jobbig graviditet & efter förlossningen så har jag bara fått åka bil runt hela länet i princip varje dag i alla jävla ärenden, sjukdomar & remisser - jag vill bara få vara hemma för en dag & slappna av, jag är trött!!!

Slutgnällt. Det kommer blir bra igen, men mitt humör är inte alls på topp just nu, det krävs inte mycket för att tårarna ska rinna helt enkelt. Trötthet & stress kan ta död på en.


6 kommentarer:

Fia sa...

Men fy fan vilket skit ni får gå igenom nu då.. Åhh..! Nu kommer allt såklart bli super innan slutet men jag förstår att du är depp!

Ja.. Detta med flytten är ju såklart inte bara positivt.. Fy fan vad jag kommer sakna dig - min bästaste vän som jag vet finns där jämt!

Anonym sa...

Kan bara hålla med dig om vilket jävla stressmoment dom körde på lassarettet...tanten på ortopeden var ju väldigt okänslig. Mina tårar rann också även fast jag var något beredd på skena. Ska tillägga att Lillan också var gnällig, till nu när jag faktiskt har henne sovandes på mage.Jag garanterar att de är skenan som stör henne när hon ligger på rygg, då får dom påstå vad dom vill.../Stina

Anonym sa...

Hej! Har absolut inte samma problem o samma skena, men Albin har ju klumpfot o blev gipsad, vilket han var de första månaderna tills hans fötter opererades! Däefter fick vi en skena, som hör eller häpna ska anvädas tills nästa sommar. Första nätterna var ett helvete rent ut sagt, men det blev bättre! Denna satt på dygnet runt i åtta månader o används nu på natten! Kan inte säga annat än kämpa kämpa kämpa! Vi åkte till umeå en gång i veckan 3 mån, de både kostar o är jobbigt! Men tänk på att både du o karln din ska ha vård av barn o att du kan välja att åka taxi o behöver då bara betala egenavgiften! Hoppas det blivit bättre sen du skrev det här.. /Angelica Pålsson

Linda sa...

Men åh, så jobbigt! Så "ska" det ju inte vara! Som du säger så ska detta ju vara en lugn tid full med mys och gos. Jag blir ledsen av att bara läsa så jag kan helt klart förstå att tårarna rinner och att allt känns jobbigt. Superskönt att hon tog ersättningen! Förhoppningsvis skriker hon mindre nu när hon är mätt i magen och om några dagar har hon och du vant er vid skenan.

Har hon förresten fått ett namn?

Isabel sa...

Usch, skär i hjärtat på mig att läsa hur stressigt du haft det sedan Mini kom! Och att hon skulle åka på problem med höfterna, måste vara jättejobbigt allting just nu! Men vet också att det kommer bli så himla mycket bättre sen när skenan kan tas av för gott och hon är precis så som hon skulle ha varit :) Stor kram! Hon är jättefin!

"moster" Mariah sa...

Men guuuud så söt den lilla är!! Allt kommer att gå/bli jättebra!
Men jag är ju nyfiken vad godingen ska heta?? :)