08 januari 2010

Vad är vänskap?

Det är svårt, det är en sak som är säker. Är det bara att hålla med, hålla käft & låtsas som ingenting, eller innebär det att i svåra lägen våga vara ärlig & säga det som ingen annan vågar?

För några år sedan så var det en vän med både sambo & barn. När hon & barnet åkte bort så var han, i deras gemensamma boende, med en annan tjej under helgen - en bekant till oss. Alla i kretsen visste detta & jag led av ångest över att veta om jag skulle berätta eller inte. Dock kändes situationen som så, att hade jag i det läget sagt något så hade hon blivit arg & inte trott mig, sambon hade blivit arg & alla andra som visste skulle förmodligen bara låtsas som ingenting. Jag skulle stå helt själv & till råge på allt kanske tappat en vän för livet.

...så jag lät bli & sa aldrig vad jag & alla andra visste. Sen visade det sig att detta skulle hända flera andra gånger, men då var det ju verkligen inte läge att säga nåt "Jo, men jag visste redan förra gången, det har alla vetat" Hon vet förmodligen inte än idag & om jag gjorde rätt kan jag bara spekulera i, de är hursomhelst inte tillsammans idag.

En annan gång satt jag & en annan vän & diskuterade en lite känslig sak om en tredje vän. En annan vän överhörde oss dock & "skvallrade" till objektet i fråga & detta blev förstås till ramaskri & vi insåg att vi hade gjort fel. Vi skulle gått direkt till den det berörde & inte spekulera för oss själva.

Ett exempel på vad som hänt mig själv är att det tog slut mellan mig en en gammal kille. Senare när det var slut fick jag höra av en mycket avlägsen bekant "Du skall inte vara ledsen för det där, han har inte varit schysst mot dig alls" & det visade sig att han tydligen haft rätt trevligt under en period jag varit borta. Jag var helt jävla förstörd & mådde otroligt dåligt, jag ville bara gräva ner mig under en sten & aldrig visa mig mer igen. Var det för att han hade ljugit för mig? Nej. Nej det var för att det visade sig att alla i vår krets hade vetat om det här, men ingen av mina vänner hade haft mage att säga det till mig. Jag kände mig så otroligt dum, korkad & besviken & var nära på att säga upp bekantskapen med alla jag umgicks med då. Det är faktiskt inte många kvar jag umgås längre med från den tiden när jag tänker efter & det var nog det där tillfället som var dödsstöten. Undanhållandet & lögnerna, den där oärligheten.

Det var några exempel från mitt eget liv. Själv har jag funderat en stund över en sak som jag tyckt varit oroväckande & som jag inte gillat, ska jag berätta vad jag tycker eller inte? Jag valde att låta det gå förbi & inte lägga mig i, men jag ska inte sticka under kudden med att jag inte gillar det & att jag inte tycker att det är som det ska.

Dock har jag funderat ännu mer på sistone & tänkt om. Redan i somras var det lite missnöje bland några vänner som klagade litegrann, men eftersom jag själv inte varit närvarande så har jag inte lagt mig i. Nu har jag som sagt själv blivit lite orolig, men måttet rågades faktiskt över att jag nu även hört utomstående lägga sig i. Jag kände helt enkelt att det nu var läge att kanske berätta för berörd part hur snacket går, för det känns inte rätt att jag själv låtsas som ingenting, andra "vänner" håller tyst & att snacket börjat gå utanför också. Vilhelmina är litet & det är så lätt hänt att lite oskyldigt skvaller blir till ett helt felaktigt rykte.

Men det var inte lätt. Jag visste att berörd part skulle bli arg & tycka att jag var dum, att jag la mig i, att jag hade helt fel & att jag kunde dra åt helvete. Trots detta så valde jag denna gång att lägga mig i & säga vad jag tyckte & tro mig, det var för att jag var/är din vän jag gjorde detta. Jag är din vän & därför får & kan du skrika på mig, du kan säga att jag är dum i huvet, att jag inte fattar nåt, att jag har helt fel & att jag verkligen inte ska lägga mig i. Det kan jag ta, jag kanske ändå inte skulle tycka att du gjorde rätt, men jag skulle acceptera ditt försvar & jag skulle aldrig mer lägga mig i. Poängen skulle vara sagt, att jag var oroad & att du borde tänka lite mer på vad du går ut med.

Nu blev det förstås ett helvete, men istället för att få skäll så fick jag egentligen ingenting. Jag gjorde någon arg, lessen, besviken & har kanske gjort en av mina vänner till en riktig ovän. Hur lessen & arg du än är så ska du ändå veta att jag mår mycket, mycket sämre. Det var jag som "valde" att vi blev ovänner, men jag valde det av omtanke, jag ville att du skulle veta vad folk sa bakom din rygg men vad de aldrig sa rakt till dig. Jag ångrar enormt mycket att jag sa nåt, jag skulle gjort som alla andra, bara blundat & sen klagat & spekulerat till andra. Jag mår verkligen kasst & förbannar hela tiden att jag till slut övervägde att överhuvudtaget säga nåt.

Om folk tycker att jag är ful, dum, mallig, ja, whatever, det bryr jag mig inte om & är inget jag behöver få sagt till mig sjäv. Men om ryktet nån gång börjar handla om allvarliga saker (kanske att jag är otrogen, knarkar, har anorexia etc) så hoppas jag verkligen att jag har någon vän som har the guts att säga det till mig så jag åtminstone själv får veta. Jag gillar inte att bli baktalad & skulle aldrig förlåta er som visste saker om mig som jag inte skulle få veta.

Jag vill inte bara ha vänner som håller med mig & tycker lika, jag vill ha vänner som säger vad de tycker & är ärliga mot mig även när det krävs mod till det. Att ha någon vän som törs stå upp för mig även om det är med risk för att få fan för det, jag hoppas jag har en sådan nånstans.

Jag mår otroligt dåligt över att vi blivit ovänner, men förstå, jag sa det för att du är min vän & jag tycker att vänner håller varandra bakom ryggen. Skulle det någongång storma ordentligt kring någon av mina vänner så skulle jag vara ett bra stöd att luta sig emot för jag törs säga vad jag tycker, jag gillar inte att prata bakom rygg & oavsett hur löjlig jag är, så törs jag lägga mig i även om jag har fel. Jag törs offra mig själv för någon annan även hur dumt det är ibland.

Jag berättade det jag var oroad för & fine, där kan jag ha helt fel, men jag har åtminstone sagt att jag inte gillar det. Tyck att jag är löjlig, jag accepterar det, men du har min åsikt & jag har din, det räcker & vi behöver aldrig prata mer om det. En sak du ska tänka på är dock att det inte är mina åsikter du ska "bry" dig om, det är de åsikter som du inte får höra, såna från de som kanske inte känner dig alls.

Jag gick försvarslös, ensam & naken in en diskussion jag på förhand visste att jag skulle få skit för, men jag gjorde det ändå - varför? Jo, för att jag är din vän & för att jag tordes. Jag har valt att inte heller dra med mig nån annan i fallet för de som inte valt att säga nåt kan jag inte lämna ut. Jag tar på mig hela ansvaret själv & oavsett hur långt borta det känns nu, så hoppas jag att det någongång kan ha varit värt det.

Vad tjänar jag på att skaffa mig en ovän? Fråga dig det. Jag tjänar ingenting alls på det, jag förlorar istället bara något jag verkligen tycker om. Det hade varit mycket lättare att sitta tyst & istället prata med andra som de flesta gör. Det sista jag vill är att vara ovänner, men jag menade verkligen bara väl & vissa saker går tyvärr inte att säga mycket finare än vad jag försökte göra.

Jag hoppas att du någongång kan förlåta mig för att ha varit ärlig & rak mot dig, jag mår iaf jättedåligt & ångrar mig enormt att jag överhuvudtaget sa nåt. Hade jag inte sagt nåt hade vi varit vänner nu & jag hade sluppit känna mig som den största boven i historien.

Jag älskar dig för den du är & det är därför jag är beredd att offra mig själv för dig.

Hoppas du en dag kan förlåta mig. Oavsett hur arg & lessen du är på mig så kom ihåg att jag inte tillhör de som pratar bakom din rygg & jag hoppas att du en dag kan förstå vad en sådan vänskap är värd.

6 kommentarer:

Myh sa...

Hej!

Jag känner inte dig och vet inte vad det handlar om, men jag tycker iaf att det var väldigt bra gjort av dig! Hade jag varit din vän hade jag velat veta iaf.

Creds till dig som vågade prata med din vän trots att du kunde förlora en vänskap.

Anonym sa...

Ja du ingen lätt sits.. men om man är en riktig vän så tycker jag att det är fruktansvärt att undanhålla något man vet. Visst är det värre om man dessutom är vän med ett par där den ene har nå fuffens för sig men jag tror ändå det är de enda "rätta" att berätta att man vet!
Ännu svårare är det när det gäller rykten och helst osanna sådana. om de hjälper den utsatte så att ryktena kan stopppas eller så borde man ju berätta men om sanning bara sårar och hjälper ingen så...
Du gjorde nog helt rätt för att berätta jobbiga saker gör man inte bara sådär! så du har säkert tänkt igenom situationen och bedömt att du av olika anledningar känner att det var något du var tvungen att göra.

Och till din vän.. du kommer säkert att tänka igenom situationen både fram och tillbaka och bara du tänker med både "njure" och inte bara hjärta så finner du nog råd!

Hannah sa...

Jag tycker att du fattade ett himla bra beslut, vet dock inte vad det gäller men är det någon som baktalar mig och sprider rykter eller om henrik skulle förmodan göra nåt olämpligt så vill man ju veta det. och får man då veta det av en vän är det ju betydligt bättreän att istället för höra det av någon " utomstående"

Du visar ju bara att du bryr dig, hade du inte brytt dig lika mycke kanske du inte sagt nåt!?
Det är vänskap för mig!

Hanna sa...

Ja, det är väl som ni säger jag har resonerat. Jag vet att det skulle såra, men jag var rädd att skulle det komma från andra vägar så skulle det såra ännu mera.

Hade det varit något som varit sant, så går det inte att göra så mycket åt - då hade jag aldrig påtalat det för då hade det bara blivit en elak pik & skulle bara såra.

Är det något som istället kanske blivit snedvridet & missuppfattat (så var väl situationen här) så kändes det bättre att göra berörd part medveten om det tyckte jag så denne kanske är lite försiktig om vad man säger & gör i fortsättningen.

...men att man blir impopoulär är förstås väntat, men det känns riktigt förjävligt. Det gör iaf så att man kommer att dra sig ännu längre nästa gång innan man påtalar något för någon, om kanske man ens ids göra det. Vis av erfarenheten så var det kanske inte värt det, det är alltid budbäraren som får skiten, inte meddelandet självt :/

...men tack.

Sofia sa...

Svårt, men som ovanstående så kan jag bara hålla med om att det du gjorde var modigt. Du gjorde det som sagt också med total välmening. Det var säkert väldigt känsligt för din vän, så reaktionen blev därefter... Men jag tycker att hon (för enkelhetens skull säger jag hon även om det kan vara en han) skulle behöva klargöra exakt varför hon är arg och ledsen på dig. Jag tror inte att hon kan rättfärdiga att vara arg på dig bara för att du berättade. Om hon får reda ut sina tankar kanske det går bättre. Jag tror ni kan bli vänner igen om ni får ett bra snack... Även om det säkert kan ta tid innan det lugnat ner sig. Håller tummarna för er!

Anonym sa...

Modigt och bra gjort tycker jag! Jag går till mig själv och jag skulle garanterat velat att min vän skulle ha berättat för mig även om det kan göra ont. Sanningen GÖR ont ibland det är livet...
Jag tror även att det kommer att vara spänt mellan dig och din vän men att det så småningom när det väl "lagt" sig lite kommer att ordna sig. Raka rör är det bästa i alla lägen, ärlighet varar längst!