07 januari 2010

Att vara i vägskäl.

Jag måste tänka om min arbetssituation. Jag har trott in i det längsta att det ska gå, men jag har insett att det måste ske en förändring.

När jag började på jobbet så trivdes jag superbra & jag jobbade heltid några månader, helger & en jäkla massa övertid. I oktober blev det mindre jobb, ännu mindre i november & nu i december har det varit rent skamligt. Jag jobbar alla dagar precis som alla andra så det är inte bara jag som börjar få problem, utan det är alla.
Vi jobbar 2 dagar i veckan, men får så lite jobb att det knappt blir till 4 timmar per dag. Städar man blir det lite mer, men det kan inte alla göra varje gång. Nackdelen är att vi också är för duktiga & är snabba på vad vi gör & detta betalar sig förstås inte när man går timmar. Jag uppbinder mig alltså två dagar per vecka för 8 timmar totalt & med jul&nyårsuppehåll & allt vad det har varit så hade jag jobbat 20 (!!!) timmar i december. Då hade jag ändå varit kvar & städat betydligt mer än några andra stackare.

Nu hade jag ju dock ringt & fixat mig en massa inskolningar för eventuella jobb framöver, så jag fick en massa dagar med inskolningar & även lite jobb i december tack & lov. Detta är ju inget säkert för framtiden däremot, det kan ju dröja månader tills det behövs en vikarie & det blir ju knappast nån längre period dessa gånger.

Med dagens A-kasseregler så tappar man ju hela stämplingen under veckan om jag jobbar minsta lilla under denna vecka, så med andra ord får jag nöja mig med mina 8 timmar i veckan framöver. Det går ju inte alls som alla förstår, men det känns ju trist att måsta neka de få timmarna för att istället få bättre betalt av ersättningen. Den varar ju inte heller för alltid & är väl egentligen inget man vill nyttja heller.

Vi har länge försökt att få svar från ledningen hur länge det kommer att vara såhär, kommer slakten att komma igång som vanligt igen & isåfall när? Som vanligt vet ingen & vi får knappt veta hur vi ska jobba veckan efter, ständigt denna osäkerhet.

Idag sa vi ifrån på skarpen att detta går ju fan inte, ni måste ha nåt att komma med till oss, nåt besked måste gå att få. . Det är ju fan inte ens lönsamt att kliva upp & starta bilen i 36 minusgrader för att i bästa fall få ihop till 4 timmar. De som kör från byarna har det ju riktigt jobbigt & går ju i princip back. Visst skulle jag kunna säga "Njet, nu får det vara, jag ska ha åtminstone en full dag om jag kommer hit!" men säger jag ifrån mig jobbet nu så står jag ju knappast först på tur när det (förhoppningsvis) kommer igång i vår/sommar igen.

20 timmar för 106 spänn i timmen ger typ 1400 efter skatt. Sen betalar jag fack/akassa för runt 600 i månaden också & då får jag alltså 800 spänn kvar. Sen kostar det säkert 100 spänn i månaden att ta sig dit, jag vet inte, men med denna iskyla så blir det ju jävligt dyrt varenda liten runda. Gå är ej ett alternativ då det är långt bort, alldeles för långt bort för mig iaf. Det tar nog 50 minuter att gå skulle jag tro. Eftersom jag sedan jobbar minst en gång i veckan så ryker mina 15 timmar på dagis, jag måste betala halvtid på dagis eftersom jag har jobb & vad det kostar vet jag inte, men där ryker nog de där 700 kronorna som är kvar.

Va fan ska jag göra? Med dagens regler går det inte att göra rätt. Givetvis söker jag jobb hela tiden, det har jag gjort i flera år, men de få jobb jag har just nu måste jag egentligen tacka nej till om jag ska få några pengar. Fy va less man blir & framförallt eftersom det bara inte går längre. Januari & framåt kommer i bästa fall att erbjuda runt 40 timmar i månaden om ens det.

Som det är nu så skulle jag tjäna mer på att totalt säga upp mig från allt jobb, avsäga mig från arbetsförmedlingen & plocka ut lillan från dagis. Jag skulle kunna gå hemma med henne & inte tjäna en krona & ändå tjäna mer än jag gjorde när jag jobbade. Jag kanske skulle kunna ta vårdnadsbidrag & tjäna ännu mer, nu ponerar jag bara, jag är inte insatt alls.

Arbete just nu är för mig bara olönsamt & det är så synd när man trivs så bra på ett ställe. Beslut måste fattas, men det gör att jag får ont i magen eftersom att vad jag än beslutar så blir det fel. Tur man har sparpengar att leva på, men den budgeten börjar ju tryta också förstås eftersom den aldrig fylls på.

Nä, fy va less jag blir på den här situationen, men jag har väl bara mig själv att skylla eftersom jag är outbildad & inte har så stora chanser att få ett bra & fast jobb. Skolbänken nästa säger jag bara, men frågan är vad? Jag får mest ont i huvudet.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Om ni skulle få barn igen då? Skulle du då inte ha ut mer i FP än vad du tjänar nu?

Hanna sa...

Jo, det skulle jag ha, men det känns hemskt att måsta tänka så för att få ihop ekonomin :)

...dock är det ju ingen hemlighet att jag redan planerat det så. Jag har typ till april på mig att bli på smällen, då får jag samma FP som förr, dvs heltid.

För visst gäller det att tänka smart ibland, varför gå på lägsta när man kan gå på högsta liksom? Det handlar ju bara om att passa några månader hit & dit ;)

Anonym sa...

när det gäller vårdnadsbidraget är det väl på 4000kr.. å du berättigar dig till den så länge du inte har ngn kommunal dagis plats och inte för många sparade FP dagar. I övrigt har du rätt att jobba hur mycket du vill men får ju självklart fixa å trixa med barnen .

Hanna sa...

Aha. Ja, det börjar vara läge att överlägga alla alternativ som finns, för som det är nu så är det ju helt ohållbart.

Drömmen är ju definitivt inte att gå hemma så rastlös som jag är, men "betalar" det sig bättre så får det nog bli så i väntan på annat.

Sofia sa...

Suck, låter inte kul... Och jag som funderar på att göra ett studieuppehåll och börja söka timvikariat igen... Detta a-kassesystem är helt sjukt.

Angående att få fler jobbmöjligheter så skulle jag tipsa om att se om det finns någon intressant eller åtminstone bred distansutbildning någonstans. Det är inte så socialt, men det kan funka. Man kan i alla fall prova. http://www.distansutbildningar.se/ :)

Marie sa...

Hmm..undrar varför min kommentar blev anonym? Jaja....det är iallafall en sjuk situation på något vis och måste ju vara fruktansvärt frustrerande! Men som jag skrev, du får väl bättre sen när du får barn igen så du vet vad du har att göra de närmsta 2 månaderna ;)
Jag skulle också vilja på på smällen där i mars april men tyvärr är nog inte min kropp med på dom noterna. Men tänk så kul det hade varit att hamna i samma grupp igen :p

kajjan sa...

Jag har vårdnadsbidrag och det är på 3000 kr/månad. Tycker det är kanon och dessutom får man jobba hur mycket som helst utöver det.(om man har barnpassning då eftersom man inte får nyttja barnomsorgen.
Så farligt är det väl ändå inte att vara hemma, tycker det är sååå skönt? Den här tiden kommer ju aldrig igen då de är små så varför inte ta vara på den då å va hemma (om man har möjlighet vill säga)?Det finns ju alltid saker att hitta på på dagarna, med lite fantasi förstås ;P

Jag röstar för vårdnadsbidraget! ;P

Haha, ja du vet ju hur jag är, skulle kunna va hemma tills hon är 18 år ;P hahaha....

Hanna sa...

Ja, jag har nästan börjat överväga vårdnadsbidraget för så lite jobb som jag har nu (såvida jag inte får mer) så kan jag lösa barnomsorg tror jag. Hursomhelst får jag ju bättre betalt & till sommaren är ju jobb inga problem :)

Dock gillar jag inte att gå hemma & dessutom vill jag att lillan ska få sina dagiskompisar eftersom hon älskar att vara där - känns hemsk att gå hemma som en missnöjd mamma som inte orkar leka med Juni som hon skulle önska :(

Visst är vårdnadsbidraget bra om man gillar att vara hemma & kan lösa omsorg, jag tycker att det är guld faktiskt, men just nu hoppas jag verkligen på att jag kan lösa det på nåt annat sätt :)

Ska dock kolla upp redan nu vad som gäller & vilka möjligheter jag har, för det börjar bli viktigt att hitta nån lösning här & då är det lika bra att vara insatt i alla alternativ :)