25 juni 2009

The Sounds, Crossing the Rubicon - recension.

Alla vet att jag tycker att The Sounds är sveriges bästa band & att de ligger på min absoluta topplista över favvoband - LIVE är de dessutom grymma, så fastnar man inte då, så fastnar man aldrig! Nu har jag iaf lyssnat igenom den senaste skivan, Crossing the Rubicon, ett otaliga gånger & måste tyvärr konstatera att den inte alls är lika stark som föregångaren, Dying to say this to you. Den sistnämnda är ju en skitbra skiva som är bra rakt igenom, men den här är betydligt mera spretig & du måste lyssna många gånger innan låtarna riktigt sätter sig.

Jag tror den största missen är att Crossing the Rubicon har gått lite mer mot pop än mot rock, förut var det rock n´roll med lite pop, nu är det pop med lite rock n´roll liksom. Det är svårt att säga vilka de starkaste spåren är eftersom jag nu (efter att ha lyssnat många gånger), gillar alla låtarna likt förbannat & inte kan göra en bedömning längre. Jag vågar dock påstå att No one sleeps when i´m awake & Beatbox (singlarna) nog är de låtarna som sätter sig direkt & är mest trallvänliga. Resterande låtar kräver som sagt en hel del lyssning, men visst funkar de bara man ger dem en chans.

Nej, jag är fortfarande en Soundsgroupie, sämre platta or not. Det är det vanliga klassiska egentligen, hur fan ska man kunna bräcka något som redan har toppbetyg? Det är mao svårt att nå upp till förra skivans klass. (Jag är sååå frustrerad & mår sååå psykiskt dåligt att jag inte är på P&L just nu - Sounds spelar ju där nu!!!)

Photobucket

Inga kommentarer: