12 maj 2009

Sorg & livsavgörande beslut.

Idag är jag väldigt ledsen. Vår underbara Risto som funnits med oss i över 10 år har lämnat oss & för mig är sorgen över ett förlorat djur nästan outhärdlig.

Det enda som är svårare än att förlora sin trotjänare är att ta själva beslutet om att det är dags. Förr, eller senare måste beslutet tas & oavsett hur länge det skjuts upp så blir det aldrig enklare. Fastän ett djur kanske har ont & lider så är det ändå lätt att vara egoistisk & se till sig själv alltför länge.

Jag har hört att "med djur bjuder man även in sorgen" & visst är det så. Du kan få många lyckliga & givande år, men förr eller senare står du där en dyster dag & måste fatta ett svårt beslut, du måste bestämma över någons liv. Du kanske till & med måste följa med till veterinären & se hur din bästa vän sakta somnar in med blicken fäst vid din. Du kanske måste säga ett sista adjö när någon följer honom till skogs en sista gång. Klarar jag detta? är något man bör fråga sig innan man tar sig an en varelse.

Man måste, men det är lika fruktansvärt varje gång.

Jag saknar dig oerhört min vän, men detta var för ditt eget bästa. Tiden läker de flesta sår, men saknaden består. Tänker på dig.

Photobucket

7 kommentarer:

Marie sa...

Nu grät jag en skvätt för jag tänker på min Meggie. Hon tittade på mig tills jag såg att blicken blev tom. I den sekunden tänker man "aldrig mer" men jag vill heller inte vara utan hund.
Kram till er.

loppan sa...

Guuuud va ja oxå börja sakna min älskade gumma nu....fy va jobbigt d eeee :-(

Ea sa...

Men herregud, du sa ingenting? Stackare, vad hemskt!

Efter att ha läst det här kommer jag inte att skaffa något husdjur, alldeles för ledsamt för mig.

Emily sa...

Ja, jag ka inte säga annat än att jag vet precis hur det känns. Det enda som man kan trösta sig med är att det verkligen är värt det. Alla underbara minnen och upplevelser tillsammans med djuren gör att det är värt dendär hemska sorgen sen.

sandra s sa...

Usch och fy, vet precis hur fruktansvärt det är. Vi var i Turkiet då våran Argo som vi haft i 14 år blev förlamad. Mamma ringde och jag stortjöt och hulkade i flera minuter, Markus blev formligen livrädd att det var nån annan som dött, en människa. Så han pustade ut då det "bara" var hunden men min semester var typ förstörd. Fick inte ens säga hej då.
Däremot fick Argo en helt fantastisk sista dag. Dom åkte upp till stugan med honom och där fick han ligga på sitt bord nere vid sjön och där fick han sprutan av veterinären. Så finare avsked kan man nog faktist inte få, även fast jag inte var där.

Usch, vill inte ens tänka tanken när vi måste ta bort hunden vi har nu..självplågeri är vad det är att ha djur som måste dö ifrån en:(

Hanna sa...

Ja, tänk om de åtminstone kunde ha hjärna till att självdö, men det händer ju aldrig, det hade ju varit bättre iaf.

Vi människor "skämmer väl bort" dem så mycket att de omöjligt kan dö en naturlig död, i vildmarken hade de förmodligen aldrig blivit lika gamla. De hade förmodligen inte orkat hitta mat, eller blivit dålig av nån sjukdom etc. Här får de allt serverat & får de epilepsi så får dem medicin - typ :)

Nä, detta är enda anledningen till att man inte vill ha några djur, det är så sorgligt när man förlorar dem...dock är det som Emily säger, det är ju faktiskt värt det ändå.

Mamma sa...

Tack för de värmande orden! Imorse kom saknaden åter. jag tyckte att han satt vid min sida...